Jag har blivit förkyld så jag tror att jag stannar hemma från jobbet idag, har lite ont i halsen så det känns inte så fräscht att jobba med smink. Jag var dessutom uppe i natt vid halv två till halv fem med feber, pigan kunde dock sova.
 |
| Snygg - men inte på mig! |
 |
| Make Up Store Sunglow |
 |
| Lumene Blueberry Mascara |
Jag har fått reda på att min man har en affär med den lokala optikern. Enligt mitt tycke är hon är inte ens vacker med sitt blonda hår och korpulenta kroppshydda. Men hon är några år yngre än jag och hon skrattar ofta. Det räcker för många män, tydligen också för min Harald.
Jag fick reda på det av en slump, det var inte som att jag misstänkte att något var på gång. Han sa att han skulle promenera till kiosken och köpa lotter och jag trodde honom.
Men jag hade glömt att köpa hundmat och Bertil var hungrig så jag begav mig ut för att köpa en burk Pedigree. Det är det enda han äter, inte ens mina köttbullar duger.
Jag körde iväg till affären som inte ligger mer än sju minuter från oss och köpte hundmaten. Jag stannade till för att handla en krämbulle – jag unnar mig en sådan då och då- och döm om min förvåning när jag såg Harald sitta vid ett av borden och diskutera intimt med optikern.
Jag såg ju genast att det var hon, jag har ju besökt hennes butik. Men fram till den här stunden visste jag inget om henne mer än att hon var optiker samt att hon pratade med sjungande finsk dialekt.
Jag fick snällt finna mig i att försöka lyssna från KappAhl precis runt hörnet eftersom jag inte ville att de skulle få syn på mig. Det är inte så lätt att gömma sig med en permobil, det vet du om du någon gång sett en. Man kan aldrig smälta in I mängden hur mycket man än försöker.
Naturligtvis kunde jag inte urskilja ett enda ord av deras samtal, men av deras kroppsspråk att döma förstod jag att det inte var ett vanligt fikabesök. Harald, den fåntratten, skrattade högt och verkade uppriktigt intresserad av allt hon sade. Dessutom smekte han henne på handen med jämna mellanrum, och jag erkänner att det kokade i mig när jag såg det. Mig tar han knappt i längre, och att bedriva ett samtal som handlar om annat än inköpslistan är totalt omöjligt.
Från den stunden blev jag som besatt av optikern. Jag tog reda på allt jag kunde om henne; var hon bodde, hennes arbetstider, hennes intressen och hennes favoritfärg. Jag fick reda på att hon var skild, att hon gick på bingo varje onsdag och att hon hade en katt. Jag ringde till och med henne vid ett par tillfällen endast för att höra hennes röst, men jag sade aldrig något.
Jag funderade mycket på hur de hade träffats. Jag plågades av syner hur deras blickar hade mötts över glasögonbågarna i affären, hur kärleken hade vuxit bland glasögonrecept och linsburkar. Samtidigt jobbade jag hårt med att uppträda normalt hemma, lagade Haralds favoriträtter som jag gjort i så många år, upprätthöll ett städat hus såväl som en städad fasad. Men när han satt vid öppna spisen och läste tidningen om kvällarna sneglade jag på honom i smyg, min otrogne man.
Och inom mig växte hatet.
För det första så kunde jag inte förstå hur någon kunde träffa en gift man som hade en sjuk hustru hemma, och för det andra kände jag mig åsidosatt efter allt jag gjort för Harald under årens lopp. Det är jag som lagat hålen i hans strumpor, det är jag som baddat hans panna då han varit sjuk. Jag har avstått från att skaffa barn eftersom Harald tyckte de var för smutsiga och jobbiga. Aldrig har jag klagat, för jag har alltid älskat min Harald. Och jag trodde att han älskade mig. Åtminstone gjorde han det tills hon dök upp, optikern med det blonda håret.
Men ikväll ska jag jaga trollpackan på flykten. Hon lämnar bingosalen strax efter åtta. Jag vet att hon kommer ensam, det gör hon alltid. Hon kommer att vinka farväl till sina kamrater och sedan kommer hon att svänga runt hörnet vid Svenssons livs. Och där kommer jag att vänta.
Jag har en krämbulle i min väska och permobilen är laddad. Jakten kan börja.
“Era jävla skitungar!”, hade han vrålat mer än en gång medan de skrattat åt honom och kört iväg på deras trimmade mopeder, långfingret i luften.I början hade det varit mest småsaker, egentligen sådant som inte var värt att slösa sin tid med, men Carl-Ivar hade sina principer. Man ska ha respekt för de äldre, man tar i hand när man hälsar och framför allt: barn ska finnas men inte synas.
Han hade känt Oskar sedan han var en liten baby och nyinflyttade på gatan, och han hade grillat tillsammans med hans föräldrar många gånger genom åren. De hade alltid kommit bra överens, men allteftersom Oskar blev äldre hade deras förhållande blivit alltmer krystat. Han misstänkte att det var Oskar och hans vänner som hade kastat ägg på hans nytvättade bil och som hade stulit hans post och kastat den över hela gatan. Med tiden hade pojkstrecken blivit alltmer ondskefulla. Ett bildäck hade blivit knivskuret, det hade kommit otrevliga telefonsamtal på kvällarna. Ibland kändes det som om någon stod utanför hans fönster och tittade in. Han ville inte erkänna det men det gjorde honom rädd.
Nej, det var bättre förr. Förr om åren hade de unga respekt för de äldre, Carl-Ivan själv skulle aldrig drömma om att vara otrevlig mot någon som var äldre. Ja, nu var det förstås inte så många som var äldre än honom, det skulle medges. Han var numera en gammal man.
Han tittade bort mot horisonten. Det såg fortfarande mörkt ut, det verkade som det skulle bli storm till kvällen. Kanske bäst att ta hand om friggeboden nu, taket kunde nog blåsa bort om det blev ordentligt oväder. Hade tiderna varit annorlunda hade han nog kunnat fråga Oskar om hjälp. Men så var det inte nu. Sedan Gudrun hade dött och Anne-Marie flyttat söderut var han ensam. Ensam att ta hand om allt, inklusive dåliga tak.
Suckandes klädde han på sig arbetsoverallen och klev ut i den kyliga eftermiddagen. Sedan gick han till garaget och hämtade skottkärran. Vid infarten hade han samlat stora stenbumlingar som han tänkte lyfta upp på taket. Inte det bästa sättet att laga ett tak på, och sannerligen inte det lättaste med tanke på hans ålder, men han hade inte något val just nu. Det skulle åtminstone hålla tillfälligt om stormen inte bedarrade.
Med darrande ben steg han upp på stegen med en hand på själva stegen och den andra hållandes i bumlingen. Det var tyngre än han trodde. Svetten pärlade snart och hans andetag var andfådda.
Snart hörde han mopedljud i fjärran som kom närmare. Carl-Ivan kisade mot korsningen. Det var Oskar, men han var inte i sällskap med de vidriga kompanjonerna. Till hans förvåning körde pojken till Carl-Ivars hus. Han hoppade av mopeden, vinglade till då en stark vind nästan blåste omkull honom samtidigt som Carl-Ivan närapå slets av stegen. Men han tog tag i taket och höll fast, samtidigt som vinden steg i styrka. Stormen hade kommit över dem snabbare än beräknat. För en sekund trodde han att han skulle tappa taget, men han stod kvar, förmodligen inte länge.
Han hörde att Oskar sade något men han kunde inte urskilja vad. Han urskiljde något som lät som “förlåt” men var inte säker.Han kände hur stegen började glida undan, och han tappade taget.
I samma stund kom en stark vind och slet en del av taket från friggebodan. Carl-Ivar skrek och hann ducka i sista stund.
Han tittade ned och såg att taket nu låg på marken nedanför med Oskar under det.
Han klättrade nedför stegen så snabbt han vågade och försökte lyfta på taket men det var för tungt. Stormen var nu helt över dem och Carl-Ivar fick kämpa med att hålla sig på fötter.
I samma sekund kom en gren flygandes och slängde honom till marken. En skarp smärta vid tinningen, sedan mörker.
Och över dem, stormen, illavarslandes, mörk, kall.
ÄMNE: HUVUDBONAD
Hon hade alltid önskat förändra sig, bli någon annan, levt någon annans liv om så bara för en dag.
Hennes liv var alldeles för vanligt, för torftigt, trist och ensamt. Visst hade hon vänner, hon hade ett jobb hon trivdes med, men allt gick i sina gamla banor och det hände sällan något värt att berätta om på fikarasten.
Hon provade färga håret. En vecka var hon platinablond och liknade Marilyn Monroe tyckte hon, och speglade sig med plutande läppar medan hon beundrade sig själv. Men i verkligheten liknade hon nog mer Guldlock än en fager Hollywoodstjärna, och inom sig visste hon det och färgade beslutsamt håret knallrött.
En annan vecka var hon svarthårig och liknade mest en dyster och malplacerad svartrockare på en biluthyrningsfirma. Den färgen tvättade hon ur ganska snabbt.
Den enda färgen som egentligen passade henne var hennes egen dystra, råttfärgade kalufs.
Hon läste självhjälpsböcker, men de gav henne bara fobier.
Hon provide dieter av alla de slag men de slutade alltid med att hon vägde mer än när hon började.
Efter att ha suttit och surfat på internet en råkall septemberdag, kom hon slutligen på vad som kunde göra henne mer intressant, om så bara för en stund i taget.
Mössor! Hattar, ja huvudbonader av alla de slag! Hon hade ju själv sett hur folks karaktärer kom fram på ett unikt och framför allt intressant vis beroende på vad de bar på huvudet.
Sagt och gjort!
På måndagen bar hon en lilafärgad basker och kände sig väldigt artistisk på bussen in till jobbet. Hon inbillade sig att hennes medpassagerare trodde att hon var en kraftfull konstnärinna som drack rött vin och målade passionerade tavlor. Förmodligen trodde de att hon omgav sig av diverse fängslande figurer och diskuterade politik fram till tidiga morgonen med penseln i högsta hugg. Hon kände sig starkare och modigare av tanken och rätade på ryggen när hon tänkte på sitt nya, inbillade yrke.
På vägen hem från jobbet var hon så inne i sin nya roll som konstnär att hon nästan gick förbi en hobbyaffär för att inhandla färger och ett staffli. Men hon besinnade sig. det fick räcka med den nya baskern just nu.
Nästa dag bar hon en svart keps designad av en trendig klädskapare. Hon kände sig först lite löjlig och malplacerad eftersom kepsen var det enda moderna plagget hon ägde, men ju längre tiden gick och desto närmre arbetsplatsen bussen kom, desto mer tillfreds med sitt kepsval kände hon sig.
Hon nickade till och med lite avmätt mot en ung kille som bar en likadan keps som hon själv. Hon kände sig som del av något som var lite tuffare, lite häftigare, nästan som det där Jersey Shore gänget . Det var närapå att hon gjorde en “näve-mot-näve” handskakning som hon sett de tuffa killarna på teve göra när de hälsade på varandra, men besinnade sig i sista sekund. Det kanske var att gå överstyr.
Därefter bar hon en röd toppluva (lite för mycket tomtemor för att det skulle kännas bra), en cowboyhatt, en sombrero (ja, faktiskt, men hon kände sig mest fånig) och till och med en virkad grytlapp en dag när hon kände sig väldigt “avant garde” – ett ord hon läst i en modetidning på jobbet.
På fikarasterna satt hon med arbetskamraterna och sin kaffe med mjölk och var lika tyst som alltid, men egentligen satt hon och planerade vilka andra mössor hon skulle inhandla, vilka andra personligheter hon skulle ta sig an. Hennes garderob var vid det här laget fylld av mössor, hattar och luvar av alla de slag. På vägen till jobbet lekte hon i tanken med sin nya personlighet för dagen,:bestämde jobb, familj, yrke och annat som kunde passa ihop med bonaden. Hon började äta middag på olika restauranger i staden och började lägga sig till med dialekter.
Men allteftersom hösten blev till vinter och så småningom till vår, slutade hon undan för undan med låtsaslivet, det var som om hon inte behövde dem längre. Hon anmälde sig till danskurs och började träffa en av de manliga deltagarna. Hon satt inte längre tyst på fikarasterna och upptäckte till sin förvåning att folk faktiskt lyssnade på vad hon hade att säga och tyckte att det hon hade att säga var intressant. Hon trivdes i sin råttfärgade kalufs och tyckte att hon faktiskt var ganska stilig.
En dag stuvade hon alla huvudbonaderna i en kartong och lyfte upp på vinden, smekte lådan med handen och skickade en tacksam tanke till de nerpackade mössorna som hade hjälpt henne att slutligen hitta sig själv.
Och det var ju huvudsaken.
I miss you little man, and it doesn't stop hurting.
Strosade sen lite i affärer och köpte en tröja och lite hårprodukter.
