Fjäril
Det kommer att ske efter midnatt.
Jag har planerat allt i minsta steg, jag har läst på, jag är förberedd. Mer förberedd än så här kommer jag aldrig att vara.
Jag kommer att lämna detta liv som det ser ut nu och jag kommer att börja ett annat, ett nytt. En ny början, en ny chans till lycka.
Jag har accepterat att jag aldrig mer kommer att vara lycklig, att jag för alltid kommer att vara ensam och jag är tillfreds med det. Min lott i livet har alltid varit att hjälpa andra, min egen lycka har aldrig funnits med i mitt livs planer. Hela mitt liv har gått ut på att hjälpa andra. Först min egen mor, som var alkoholist. Behöver jag säga mer? Behöver jag berätta om nätter fyllda av skrik och skrän, rädsla, tafsande fulla män och annat avskyvärt? Behöver jag berätta om hur jag förlorade min oskuld till en man som min mamma träffade och som var i min morfars ålder? Behöver jag berätta om slagen, de fysiska och de psykiska? Behöver jag berätta om förnedringen av att aldrig kunna ta med vänner hem av rädsla för hur lägenheten såg ut eller vilka som var där? Det ständiga flyttandet, oron, likgiltigheten.
Man kan säga att jag, utan att ha viljat, har följt i i min mors fotspår. Hon banade vägen för mig, för lättölen i femman, tjuvrökningen i sexan och allt det andra som kommer med en trasig barndom. För det är vad folk alltid säger: ”Hon hade en sån trasig barndom”. Då vill jag skrika: Var ni där, vet ni vad som hände? Hur fan kan ni tro att det är min barndom som är trasig när det är jag som blöder?
Mitt liv följer en utstakad mall, inte den sorts mall man önskar för sina barn kanske. Jag träffade män såklart. Och jag visste att de skulle göra mig illa för det är hur det alltid slutar för mig. Tro inte att jag tycker synd om mig själv, för det gör jag inte. Jag är en överlevare. Jag överlever alltid. Det finns ett litet ordspråk som lyder:”Just när larven trodde att livet var över, förvandlades han till en fjäril”. Och det lilla ordspråket gör mig stark, ger mig hopp.
Jag träffade Tony den tionde juni. Vi träffades på krogen, tog ett par öl och satt och pratade hela natten. Det visade sig att Tony haft en liknande uppväxt som jag, men han hade gjort något åt det. Han hade börjat läsa och nu jobbade han mekaniker på en liten verkstad. Vad såg han hos mig? Jag vet inte, men efter den natten var det bara vi. Jag var som i ett ständigt rus, fick nypa mig i armen för att fatta att det som hände mig verkligen var sant. Jag hade aldrig varit förälskad, men det var jag nu: jag föll handlöst. Jag ryckte faktiskt upp mig, sade upp bekantskapen med alla de som gjort mig illa, slutade dricka (i alla fall så gott som) och fick jobb i kassan på Konsum. Allt gick inte som på räls naturligtvis, men det var tusen gånger bättre än jag någonsin haft det förut.
Men något hände och jag vet
fortfarande inte vad det var som satte bollen i rullning. Hade jag
gjort något? Träffade han någon annan? Jag vet inte. Men med tiden
ersattes de vänliga orden med elaka gliringar om min vikt eller
middagen jag lagat. Det var alltid något som var fel. Jag misstänkte
droger men jag kunde aldrig bevisa något, inte ens med min
erfarenhet på området. Kanske var det sådan han alltid varit,
kanske var den Tony jag lärt känna en fantasifigur, någon som inte
existerade.
Och sedan kom slagen. Jag vet vad ni
tänker, vilken överraskning! Blåtirorna som inte ens den
kraftfullaste makeupen kunde gömma. Blåmärken på armar och ben.
Sedan det klassiska: Han slog mig bara på de ställen som jag inte
behövde visa i offentliga sammanhang.Varför gick jag inte? Jag vet inte. Det är svårt att lära en gammal hund sitta, eller hur är det de säger. Det är svårt att få honom att springa från handen som föder honom också. På något sätt tänkte jag kanske att jag förtjänade det. Jag tror inte ens att jag någonsin var förvånad. Och emellanåt var han ju den gamla Tony som jag hade blivit kär i och han bad om ursäkt och jag förlät honom. Gång på gång.
Men nu har jag fått nog. Helst hade jag velat göra som i Thelma och Louise och bara gå lös med en pickadoll och en snygg solhatt. Men jag känner ingen som kan skaffa mig en pistol och dessutom har jag aldrig passat i hatt.
Jag har plockat svamp. Underbara, vita svampar med hatt och spenslig fot och ett vitt kött som doftar svagt men som man absolut inte skall äta. Men jag ska laga en härlig svampgryta med ris och jag ska bjuda Tony. Det tar några timmar innan han blir dålig men jag har laddat upp med öl. Och medan hans njurar ger upp tar jag fram min resväska som ligger under sängen och så vinkar jag farväl. Hej då, förbannade karljävel.
Jag ser framför mig hur jag slänger en kyss med handen innan dörren stängs bakom mig för alltid. Kanske ler jag.
”Destroying Angel” kallas svampen jag plockat. Så passande.
