“Era jävla skitungar!”, hade han vrålat mer än en gång medan de skrattat åt honom och kört iväg på deras trimmade mopeder, långfingret i luften.I början hade det varit mest småsaker, egentligen sådant som inte var värt att slösa sin tid med, men Carl-Ivar hade sina principer. Man ska ha respekt för de äldre, man tar i hand när man hälsar och framför allt: barn ska finnas men inte synas.
Han hade känt Oskar sedan han var en liten baby och nyinflyttade på gatan, och han hade grillat tillsammans med hans föräldrar många gånger genom åren. De hade alltid kommit bra överens, men allteftersom Oskar blev äldre hade deras förhållande blivit alltmer krystat. Han misstänkte att det var Oskar och hans vänner som hade kastat ägg på hans nytvättade bil och som hade stulit hans post och kastat den över hela gatan. Med tiden hade pojkstrecken blivit alltmer ondskefulla. Ett bildäck hade blivit knivskuret, det hade kommit otrevliga telefonsamtal på kvällarna. Ibland kändes det som om någon stod utanför hans fönster och tittade in. Han ville inte erkänna det men det gjorde honom rädd.
Nej, det var bättre förr. Förr om åren hade de unga respekt för de äldre, Carl-Ivan själv skulle aldrig drömma om att vara otrevlig mot någon som var äldre. Ja, nu var det förstås inte så många som var äldre än honom, det skulle medges. Han var numera en gammal man.
Han tittade bort mot horisonten. Det såg fortfarande mörkt ut, det verkade som det skulle bli storm till kvällen. Kanske bäst att ta hand om friggeboden nu, taket kunde nog blåsa bort om det blev ordentligt oväder. Hade tiderna varit annorlunda hade han nog kunnat fråga Oskar om hjälp. Men så var det inte nu. Sedan Gudrun hade dött och Anne-Marie flyttat söderut var han ensam. Ensam att ta hand om allt, inklusive dåliga tak.
Suckandes klädde han på sig arbetsoverallen och klev ut i den kyliga eftermiddagen. Sedan gick han till garaget och hämtade skottkärran. Vid infarten hade han samlat stora stenbumlingar som han tänkte lyfta upp på taket. Inte det bästa sättet att laga ett tak på, och sannerligen inte det lättaste med tanke på hans ålder, men han hade inte något val just nu. Det skulle åtminstone hålla tillfälligt om stormen inte bedarrade.
Med darrande ben steg han upp på stegen med en hand på själva stegen och den andra hållandes i bumlingen. Det var tyngre än han trodde. Svetten pärlade snart och hans andetag var andfådda.
Snart hörde han mopedljud i fjärran som kom närmare. Carl-Ivan kisade mot korsningen. Det var Oskar, men han var inte i sällskap med de vidriga kompanjonerna. Till hans förvåning körde pojken till Carl-Ivars hus. Han hoppade av mopeden, vinglade till då en stark vind nästan blåste omkull honom samtidigt som Carl-Ivan närapå slets av stegen. Men han tog tag i taket och höll fast, samtidigt som vinden steg i styrka. Stormen hade kommit över dem snabbare än beräknat. För en sekund trodde han att han skulle tappa taget, men han stod kvar, förmodligen inte länge.
Han hörde att Oskar sade något men han kunde inte urskilja vad. Han urskiljde något som lät som “förlåt” men var inte säker.Han kände hur stegen började glida undan, och han tappade taget.
I samma stund kom en stark vind och slet en del av taket från friggebodan. Carl-Ivar skrek och hann ducka i sista stund.
Han tittade ned och såg att taket nu låg på marken nedanför med Oskar under det.
Han klättrade nedför stegen så snabbt han vågade och försökte lyfta på taket men det var för tungt. Stormen var nu helt över dem och Carl-Ivar fick kämpa med att hålla sig på fötter.
I samma sekund kom en gren flygandes och slängde honom till marken. En skarp smärta vid tinningen, sedan mörker.
Och över dem, stormen, illavarslandes, mörk, kall.
No comments:
Post a Comment