Skrivövning

Bad folk på FB att ge mig ett ämne att skriva om, första ämnet som föreslogs skulle jag skriva något om.

Ordet blev "huvudbonader" och här är resultatet. Jag började skriva med stor entusiasm men ju längre jag kom desto svårare blev det och jag visste inte var jag skulle gå med historien, så jag slutade den i all hast "för att bli kvitt den". Men det är ju en övning, och övning ger färdighet...

ÄMNE: HUVUDBONAD

Hon hade alltid önskat förändra sig, bli någon annan, levt någon annans liv om så bara för en dag.

Hennes liv var alldeles för vanligt, för torftigt, trist och ensamt. Visst hade hon vänner, hon hade ett jobb hon trivdes med, men allt gick i sina gamla banor och det hände sällan något värt att berätta om på fikarasten.

Hon provade färga håret. En vecka var hon platinablond och liknade Marilyn Monroe tyckte hon, och speglade sig med plutande läppar medan hon beundrade sig själv. Men i verkligheten liknade hon nog mer Guldlock än en fager Hollywoodstjärna, och inom sig visste hon det och färgade beslutsamt håret knallrött.

En annan vecka var hon svarthårig och liknade mest en dyster och malplacerad svartrockare på en biluthyrningsfirma. Den färgen tvättade hon ur ganska snabbt.

Den enda färgen som egentligen passade henne var hennes egen dystra, råttfärgade kalufs.

Hon läste självhjälpsböcker, men de gav henne bara fobier.

Hon provide dieter av alla de slag men de slutade alltid med att hon vägde mer än när hon började.

Efter att ha suttit och surfat på internet en råkall septemberdag, kom hon slutligen på vad som kunde göra henne mer intressant, om så bara för en stund i taget.

Mössor! Hattar, ja huvudbonader av alla de slag! Hon hade ju själv sett hur folks karaktärer kom fram på ett unikt och framför allt intressant vis beroende på vad de bar på huvudet.

Sagt och gjort!

På måndagen bar hon en lilafärgad basker och kände sig väldigt artistisk på bussen in till jobbet. Hon inbillade sig att hennes medpassagerare trodde att hon var en kraftfull konstnärinna som drack rött vin och målade passionerade tavlor. Förmodligen trodde de att hon omgav sig av diverse fängslande figurer och diskuterade politik fram till tidiga morgonen med penseln i högsta hugg. Hon kände sig starkare och modigare av tanken och rätade på ryggen när hon tänkte på sitt nya, inbillade yrke.

På vägen hem från jobbet var hon så inne i sin nya roll som konstnär att hon nästan gick förbi en hobbyaffär för att inhandla färger och ett staffli. Men hon besinnade sig. det fick räcka med den nya baskern just nu.

Nästa dag bar hon en svart keps designad av en trendig klädskapare. Hon kände sig först lite löjlig och malplacerad eftersom kepsen var det enda moderna plagget hon ägde, men ju längre tiden gick och desto närmre arbetsplatsen bussen kom, desto mer tillfreds med sitt kepsval kände hon sig.

Hon nickade till och med lite avmätt mot en ung kille som bar en likadan keps som hon själv. Hon kände sig som del av något som var lite tuffare, lite häftigare, nästan som det där Jersey Shore gänget . Det var närapå att hon gjorde en “näve-mot-näve” handskakning som hon sett de tuffa killarna på teve göra när de hälsade på varandra, men besinnade sig i sista sekund. Det kanske var att gå överstyr.

Därefter bar hon en röd toppluva (lite för mycket tomtemor för att det skulle kännas bra), en cowboyhatt, en sombrero (ja, faktiskt, men hon kände sig mest fånig) och till och med en virkad grytlapp en dag när hon kände sig väldigt “avant garde” – ett ord hon läst i en modetidning på jobbet.

På fikarasterna satt hon med arbetskamraterna och sin kaffe med mjölk och var lika tyst som alltid, men egentligen satt hon och planerade vilka andra mössor hon skulle inhandla, vilka andra personligheter hon skulle ta sig an. Hennes garderob var vid det här laget fylld av mössor, hattar och luvar av alla de slag. På vägen till jobbet lekte hon i tanken med sin nya personlighet för dagen,:bestämde jobb, familj, yrke och annat som kunde passa ihop med bonaden. Hon började äta middag på olika restauranger i staden och började lägga sig till med dialekter.

Men allteftersom hösten blev till vinter och så småningom till vår, slutade hon undan för undan med låtsaslivet, det var som om hon inte behövde dem längre. Hon anmälde sig till danskurs och började träffa en av de manliga deltagarna. Hon satt inte längre tyst på fikarasterna och upptäckte till sin förvåning att folk faktiskt lyssnade på vad hon hade att säga och tyckte att det hon hade att säga var intressant. Hon trivdes i sin råttfärgade kalufs och tyckte att hon faktiskt var ganska stilig.

En dag stuvade hon alla huvudbonaderna i en kartong och lyfte upp på vinden, smekte lådan med handen och skickade en tacksam tanke till de nerpackade mössorna som hade hjälpt henne att slutligen hitta sig själv.

Och det var ju huvudsaken.