Plus 30

Skjutsade Ashlee till ett partaj i Lincoln Heights, lovade att jag kunde hämta -men senast midnatt, jag måste få min skönhetssömn!- om inte hans polare David kunde skjutsa hem honom, men det kunde han och det känns skönt för då kan jag hoppa i sängs nu!
Vi hade det suopervarmt idag, kring 30 grader, det var verkligen varmt och skönt. Jag passar på att njuta eftersom jag inte kommer att se lika mycket sol i Malmberget.
Packade idag med, skulle vilja få allt klart till helgen så man slipper stressa sista veckan och hinner träffa vänner, men det vete tusan om det kommer att gå. Har bokat in en lunch med MS denna helg ialla fall, ska äta på Chin Chin som ligger på Sunset. Ska träffa Ali och Malin nästa vecka för Veggie Grill men har inte planerat dag. Stackars Ali gjorde illa sin näsa för en vecka sen då hon fick en stalldörr i nyllet, hon skulle se en plastikkirurg i måndags. Har inte pratat med henne så jag vet inte hur allt gått.
Två veckor sen Toby gick bort. Ja, det känns lättare. Ja, jag saknar honom fortfarande, men jag brister åtminstone inte ut i gråt flera gånger om dagen utan kan titta på bilder och videos och minnas min lilla vän. Jag antar att jag så smått börjar acceptera att han gått bort, även om det gör lite ont att skriva det. Det var annorlunda med Goundie och Sophie eftersom att vi beställde tid med veterinären för dem (veterinären kom hit så de fick gå vidare där de kände sig trygga). Men allt gick så snabbt med Toby och vi hann inte vänja oss vid tanken att han snart skulle vara borta. Jag tror det är det som gjorde mest ont, man hann inte vänja sig vid tanken på ett liv utan honom, speciellt inte då han var så full av liv och vi inte såg att nåt var fel förrän tre dagar innan han dog.Jag är så tacksam för att Ashlee gjorde livräddning på honom några gånger så att vi fick ha honom nån dag extra. Usch, det var så otäckt när Toby segnade ner första gången när vi var på promenad och vi inte alls förstod vad som hände. Ashlee som sa:"I think he's dying!" och jag som fick panik och inte visste vad jag skulle göra. Jag är så tacksam över att Ashlee var med då, för jag blir verkligen så panikslagen i såna situationer så jag hade förmodligen inte vetat vad jag skulle göra. Men tack vare min man gjorde jag även CPR på Toby nån dag senare då det hände igen då jag var ensam med honom. Lilla Toby, vi saknar dig! Men vi är så glada att du förgyllde vårt liv, för det gjorde du verkligen!
Jag hittade en annan chihuahua som jag hade velat rädda om vi hade stannat här i Los Angeles. Det var en liten gammal flicka som såg så bedrövlig ut på bilden att jag genast hade hämtat henne om vi stannar kvar. Men tack och lov är hon räddad, en dam här i Los Angeles hämtade upp henne från sheltret. Så det var ju goda nyheter!!
Nu ska jag borsta gaddarna och kolla lite, lite på Prison Break. Sen är det dags för sängen..Så natti, natti!

Varm dag

Gjort en massa ärenden idag, jag och Ashlee köpte varsin andra resväska och lite grejer som behövs till avfärden. Andy red idag så jag tog med Irving och Snuggles som jag vanligtvis gör, det var väldigt hett där idag. Ja inte bara där förstås, det var kring 25 plus idag skulle jag tro. Jobbade några timmar och kom hem och lagade thaipasta och åt lite choklad. Skulle börja packa den andra resväskan men måste vädra ut den.
Nu ska jag fortsatta kolla Prison Break...

Något lättare idag

Idag har varit en bättre dag - jag har kunnat titta på bilder utan att brista ut i gråt. Men jag är fortfarande ledsen över att en hund som hade så mycket liv i sig lämnade oss. Han som senast kvällen innan han dog morrade åt Ashlee, som ville leka med Snuggles och som var så glad över att få följa med på promenad.
Familjemedlemmar sörjer man, även hundar räknas dit. Det är kanske tråkigt att läsa om, men jag måste ventilera. Jag har sagt det förr, säger det igen: det kommer ta ett tag att komma över det här. Speciellt då allt var bra en vecka innan han dog och jag hade räknat med att behålla min lilla Toby åtminstone ett par år till. Han var så speciell, en sån liten karaktär. Alla älskade honom men alla var också rädda för honom för han hade ett sånt temperament!

Packat en del idag, skulle åkt till Ross och kollat på resväskor för vi ska ta två resväskor var, men vi blev lata och nu är Ashlees vän David här. Skickade tillbaka en makeup case jag beställt som var alldeles för liten, ryms ju inget i den, men det var mitt fel att jag inte läste hur stor den var utan bara tog för givet att den var lika stor som den jag har nu.
Har ätit pizza och kollar på Prison Break, det är väl det jag kommer att göra ikväll.

Måndag

Det var en mycket trevlig kväll med god mat och goda vänner. Jag tror inte jag fattat ännu att vi ska flytta och nu är det bara två veckor kvar. Folk säger att vi kan ju alltid komma tillbaka om det inte funkar, men det känns som att vi inte gör det, this is it. Och det känns helt OK. Jag har inte varit redo innan men är det nu, nu ska bara allt fixas och packas. Jag hoppas, hoppas, hoppas att rabiestesterna kommer denna vecka. Vet inte vad vi gör om de inte hinner komma i tid, eller det vet jag ju men det känns inte som ett kul alternativ. Ashlee måste stanna i så fall och vänta, alternativt ta ny spruta och test om de inte visar nog med antikroppar. Men förhoppningsvis blir det inte så!
Fortfarande mulet och trist väder, det hinner kanske inte bli så varmt innan vi flyttar. Jag kommer att sakna solen och värmen när vi flyttar, det är ett som är säkert. Jag älskar när det är varmt och skönt, och jag fryser dessutom så lätt.

Tid för kalas

Ska iväg på Irenes lilla fest som hon fixat för mig - har varit deprimerad hela dagen men ska försöka rycka upp mig. Har bara städat och kollat Prison Break, det är så mycket som behöver göras och jag är helt överväldigad.
Jag känner mig otacksam som inte ser fram emot saker och ting, jag vet att folk sörjer hela tiden och livet går vidare. Så jag ska verkligen försöka glömma min sorg för ett tag och se fram emot att träffa goda vänner.

Lördag

Jobbade några timmar och sitter nu och kollar Prison Break, väntar på att Ashlee ska komma hem så ska vi handla på Trader Joe's. Doktorn skall köpa vår säng, soffa och några hyllor så vi slipper bekymra oss om hur det ska gå till att sälja dem. Lägenhetern är fortfarande full av saker trots att vi blivit av med en del. Damen som skulle köpa min sadel hade akut opererats och kunde inte gå igenom med köpet och jag har inte lyckats hitta en köpare än. Måste skaffa kartonger och packa, köra ned vad vi skall shippa över till Sverige.
Vi har himla trist väder här, mulet och kallt, det har regnat några dagar men idag är det uppehåll - än så länge. Så mycket mer har jag inte att berätta just nu.

En glad Snuggles i stallet.

Aj!!

Ugh, idag saknar jag honom jättemycket...

Torsdag

Idag har allt gått lite lättare. Inte sagt att jag därmed är över min sorg, men jag har kunnat funka ganska bra och inte brustit ut i gråt flera gånger om dagen. Jag har kunnat le lite för mig själv när jag tänkt på lillemans bravader och jag känner att det finns hopp om att jag en dag verkligen kommer att kunna se på Tobys bilder och videos och minnas de fina stunderna vi haft, och inte bara gråta för att jag saknar honom så mycket.

Chihuahua vattenflaska

Åkte med svärföräldrarna till Getty muséet innan de åkte tillbaka till Oregon idag. Det har varit en mycket trevlig visit trots sorgen. Det var nog bra att de kom så jag hade annat att tänka på. Först tyckte jag att det var jobbigt att de skulle komma precis denna helgen, jag ville sörja i fred, men det var nog bra att tänka på annat.
Hämtade Tobys aska från veterinären idag, brast naturligtvis i gråt och satt med Tobys aska i knät i bilen på vägen hem. Jag försöker tänka på den tiden vi hade, på hur lycklig han var, på att han inte gick bort i smärta. Ibland ser jag framför mig hur han kom springande mot mig, hur jag plockade upp honom och bar honom uppför trapporna - eller ja, överallt; jag bar alltid på honom. Som min vän Anne-Marie sa, jag var väldigt moderlig med honom. Jag fick en sån fin komplimang av henne , hon sa att om hon nånsin kom tillbaka som hund så skulle hon vilja vara min hund. Både jag och A är djurälskare, vi tar hand om dem som de familjemedlemmar de är. När de har ont i magen lagar vi mat till dem, eller det gör vi då och då, jag som inte äter kyckling ställer mig och lagar kyckling och ris till dem. det säger väl nåt - jag lagar aldrig kyckling till A!
Jag är så tacksam över mina hundar, lilla Snuggles som ligger här i soffan bredvid mig, på Irving som tittar på mig med sina kloka, bruna ögon och hänger med mig överallt. Aldrig kommer jag att bara att ha EN hund, det blir alldeles för svårt den dagen de inte finns längre. Jag har alltid varit väldigt känslig, speciellt när det gäller djur, pallar inte med att se hur djur far illa. Mina känslor är så starka; om jag är arg blir jag jättearg, älskar jag så älskar jag mycket, hatar jag så...ja ni hajjar. Det är en av anledningarna till att jag inte tycker om att se känslosamma filmer med andra människor, jag har en benägenhet att känna precis vad karaktären känner, jag lever mig in fullständigt i vad som händer...
A är och handlar en external harddrive till mig, jag vet inte vad det heter på svenska. Min förra dator kraschade ju med en massa bilder, köpte en ny förra året och är livrädd att jag nåt ska hända och jag förlorar mina bilder. Igår kom han hem med en hård vattenflaska med en chihuahua på!
Nu ska jag kolla...Prion Break. Addicted, som sagt.

Tankar

Vissa tider på dygnet är det ok, jag kan tom skratta och skämta. Andra tider brister jag i gråt när jag tänker på min lilla kille. Bara för några dagar sen när jag var inne på kontoret som gränsar till var lägenhet för att ringa ett Sverige samtal, gnydde min lille Toby för han kunde inte komma förbi allt skräp som är i mellanrummet och han ville komma till mig. Jag tänker på hur han brukade rulla över på rygg och ville bli klappad på magen när man skulle plocka upp honom från soffan eller sängen. Hur han och Snuggles inte tyckte om att Ashlee rörde vid mig om de låg nära mig. Hur han morrade åt alla andra utom mig.
Jag har inte kunnat ta bort hans små trappsteg än - en sak i taget. Jag tvättade hans bädd igår och satte tillbaka den på hans vanliga ställe.
Med tiden kommer allt att bli bättre. Jag försöker trösta mig med att Toby var älskad och mådde bra hos oss; jag visste att han älskade oss också. Jag frågade Ashlee häromdagen om han ville adoptera en till gammal hund, någon gång i framtiden när vi flyttat och är lite stabila. Han svarade" "Ja, det är klart, vill inte du?" och det gjorde mig glad. Trots smärtan, vill jag gärna ha en gammal hund igen, en hund vars sista år man kan förgylla och som man kan älska och skämma bort, säga: " Du är inte bortkastad, det är dig vi vill ha."
Ashlees föräldrar är här, det är skönt att ha lite annat att tänka på. Sorgen gör sig nog påmind ialla fall. Jag kör maratonlopp av Prison Break och tittar varje ledig stund. En tröst är också Snuggles och Irving, jag är så tacksam att kunna älska andra små djurbebisar och att vi hör ljudet av tassar och känner små blöta nosar i våra händer. De ligger här bredvid mig när jag skriver det här.

Saknad

En av de sista bilderna på oss; mitt i flyttkaoset, men oss - tillsammans.

Det gör ont att tänka på att vi snart inte kommer att nånsin se de ställen som jag associerar dig med. Vi kommer att flytta till ett annat land, det var meningen att du skulle följa med oss. Det gör ont att inse att jag snart inte kommer att kunna förknippa dig med ställen som vi brukade gå till tillsammans, eller att jag inte kommer att kunna förknippa dig med det som jag kommer att kalla "hem" om några veckor. Det gör ont att inse att vi inte behöver de små trappstegen som vi byggde till dig; upp till soffan, till sängen, mellan köket och sovrummet.
Jag ville visa dig Sverige, se dig upptäcka snö för första gången, se dig springa i det mjuka junigräset i Malmberget, som skulle bli ditt nya hem.
Det gör så ont att mista dig, mitt hjärta värker av sorg, av saknad, av kärlek...Jag ville att vår baby skulle få träffa dig, jag ville ha chansen att få behålla dig åtminstone ett år till, en månad, en timme...
Jag vet inte hur länge det kommer att ta tills jag kan titta på en bild av dig utan att känna sorg. Jag tittar på bilder och filmer av dig och saknar dig, tårarna kommer flera gånger om dagen och jag försöker göra annat så jag inte saknar dig så mycket, men det är svårt...
Lilla Snuggles saknar dig också, han förstår inte var du tagit vägen. Det finns ingen tröst i det hela, kanske en dag, men inte just nu. Just nu gör det bara så ont.

Hej då Toby

Min lilla bebis somnade in natten till den 17:e.
De senaste dagarna hade han haft svårigheter med sitt hjärta, han kollapsade när det blev för mycket stress på hjärtat. Första gången var bara några dagar innan han dog. Vi var och promenerade och han segnade ner och Ashlee fick ge honom mun-mot-mun. Vi tog honom till veterinären som sa att han hade ett "heart murmur". Men det här hände fler gånger innan vi tog honom in igen den 16:e, senast samma dag då han segnade ner utan att han ansträngt sig alls. Vi hade slutat ta honom på promenader, bar honom istället men han var fortfarande väldigt feisty och full av energi. Hos veterinären sa de att han hade ett förstorat hjärta och förmodligen så stort att det hindrade luft att komma i luftstrupen då han blev alltför upphetsad. Vi bokade besök hos en specialist den 17:e. Jag var helt förstörd för jag visste att det snart var dags, lille Tobys hjärta orkade inte mycket ansträngning. Men kanske kunde han få lite mer tid med hjälp av medicin.
På kvällen den 16:e märkte vi att han var tröttare än normalt, ännu sämre andning än annars. Han har alltid haft lite asthma och vi har alltid varit försiktiga med att inte ge för mycket motion, men nu var det värre än förr. Han hade dock mycket energi kvar, morrade åt de andra hundarna och ville leka med Snuggles, som vi med sorg i hjärtat fick stoppa honom från att göra pga att det gjorde honom för upphetsad.

Vi låg i sängen, han låg nedanför mitt ansikte medan jag klappade honom och pussade på honom och viskade hur mycket jag älskade honom. På natten, vid 3-tiden vaknade jag av att hans andning lät väldigt ansträngd. Jag klappade om honom för att lugna ner honom när han helt plötsligt lade sig ner och andningen slutade. Då var Ashlee också vaken och sa att jag skulle tända ljuset. Toby var döende, fick ingen luft och mun-mot-mun metoden hjälpte inte. Han somnade in, lämnade denna världen så plötsligt, men hemma med oss. Det gjorde så ont! Jag kunde inte fatta vad som hänt, jag kunde inte förstå att min lilla baby, min Toby monster hade lämnat oss så plötsligt. Det gör ont att skriva detta och jag sitter här med tårar i ögonen och skriver, men jag skriver det för att jag vill minnas min allra sista stund med honom. Jag vill inte glömma något och därför är det viktigt att jag skriver detta nu.

Det är nog ingen som förstår det band vi hade, från stunden då jag såg honom via email på dödslistan som jag far från diverse aktivister och som vi cirkulerar föra att försöka hjälpa dödsdömda hundar att hitta hem. Jag såg honom, en liten chihuahua på en liten hundsoffa, taget på South Los Angeles shelter. Jag bestämde att jag skulle hämta honom nästa dag, jag hade inte tänkte behålla honom själv utan hitta ett hem till honom. Jag visste bara att jag inte kunde låta honom dö.
Efter att jag fotat min vän Elle som är en hund rescuer, för ett projekt i skolan, åkte vi tillsammans ned till South L.A. Elle ville egentligen åka en annan dag för hon kände sig lat men jag sa att vi måste åka nu.
Väl på sheltret hämtade de honom, en liten, liten vovve omlindad i en handduk och vi tog med honom hem. Han hade "kennel cough" och eftersom vi hade flera hundar kunde jag inte ta honom hem pga risk för smitta, utan ringde min vän Maria som lovade att agera fosterhem. Maria och hennes rumskompis Siv tog så bra hand om honom medan han var där, kurerade honom och gav honom så mycket kärlek. Jag hade min häst uppstallad precis bredvid så jag besökte honom varje dag och han var alltid lika glad att se mig. Det var precis som han visste att jag var hans mamma även om han inte bodde med oss. Vid ett tillfälle blev hans hosta värre än vanligt och jag var riktigt orolig, men efter att vi fått mer medicin blev han bra igen. Jag frågade Siv om hon ville behålla honom, och tack och lov sa hon nej. Jag kan inte tänka mig hur mitt liv skulle varit utan honom!
Han var så nervös när jag tog honom i bilen för att ta honom hem, han trodde kanske att han var på väg tillbaka till sheltret, men jag lovade om och om igen att han var "safe" nu och han aldrig skulle behöva åka tillbaka dit, han hade ett hem nu som skulle vara för evigt.
Vi ljög åt vår landlord att det var Ashlees släktings hund som åkt in på ålderdomshem. Vi ville inte erkänna att vi skaffat en till hund, för vid det här läget fanns det redan fyra hundar plus Toby i våra två hushåll.
Till en början tittade Snuggles, vår andra chihuahua, på oss och undrade varför vi tagit dit honom. Toby älskade Snuggles av hela sitt hjärta och tittade alltid beundrande på honom, det var hans storebror, hans idol, hans vän. De blev vänner ganska snart och kunde bråka emellanåt, som syskon kan. Vi fick snabbt slita dem ifrån varandra när det hände. Men han kunde också skälla uppfordrande på Snuggles när han ville leka och Snuggles inte ville, det gjorde han senast dagen innan han dog. "Kom igen Snugs, lek med mig!"

Toby var så speciell, han hade sånt temperament och tog inte skit från någon. Ingen fick störa honom när han åt sitt ben. Man visste att han hade något i sin bädd då han vände ryggen till en. Men han var så snäll och så kärleksfull, så glad och tillgiven. Mitt hjärta svämmade över av kärlek till honom. En av anledningarna var att han var så liten, han vägde knappt fyra pund. Den andra var att vi inte visste hans bakgrund, om den varit dålig eller bra, men på något sätt hade han ju hamnat på sheltret som pensionär (personen som lämnade in honom sa att han var lösspringande - men vem vet? Det kan ju ha varit ägaren som bara sa så för att slippa betala för att lämna in honom.) De sa att han var tio år då vi plockade upp honom, men han var nog äldre. Veterinären trodde han var kring 14-15 när han dog, och det låter mer likt sanningen.

Hur som helst ville jag kompensera för det liv han haft innan, jag ville visa honom all den kärlek han kanske inte fått tidigare. I början hukade han alltid ner när man tog upp honom, något han slutade med efter en ganska lång tid. Han älskade sina "treats" och han blev alltid så exalterad då han visste att man skulle på promenad. Han skulle alltid gå en viss runda, alldeles nära en speciell garagedörr, alltid nära en viss mur. Jag fick bära honom hem när vi skulle vända för han vägrade vända, ville alltid fortsätta. De sista veckorna i hans liv orkade han inte lika mycket utan backade alltid upp till mig och ville att jag skulle bära honom hem, vilket jag gladeligen gjorde.

Hans sista dag i livet blev han upphetsad då vi skulle på promenad (han i famnen naturligtvis) fast han satt i min famn, men alla hundar skällde och sprang omkring och han skällde också och var så glad. Men han segnade ner och jag fick blåsa luft i hans mun och lugna ned hans hjärta. Det var så ledsamt att se att han hade så mycket liv i sig, ville så gärna leva, men hans hjärta orkade inte.

Jag vet att vi gav honom ett underbart liv, det sista året och nio månader i hans liv - det var så länge vi hade honom. Men han gav oss så mycket tillbaka, han var så underbar, så tacksam, så älskande och förlåtandes. Jag förväntar mig att se honom när jag kommer in från garaget där han alltid stod och väntade när jag tvättade. När jag jobbade följde han mig var jag än gick, även på toaletten. Han var för liten för att kunna hoppa upp på soffan själv, så han brukade skälla uppfordrande om jag inte plockade upp honom snabbt nog, likaså om jag inte bar honom uppför trapporna utan lämnade honom där om jag hade saker i händerna. Han var så speciellt, min Toby Macaroni, min Toby monster, min bebis och lilla bästa vän. Jag kommer att sakna honom i all oändlighet, hans små tassar, hans lilla leende, hela hans gosiga lilla kropp. Det gör så ont att säga farväl, men jag är glad över att han inte behövde lida och han var älskad, så älskad, när han lämnade oss för Rainbow Bridge.

Igår var det en kolibri som flög fram och tillbaka i trädgården, dök upp och ner i luften framför mig, Snuggles och Irving när jag tog dem ut dit för att uträtta sina behov. Jag kände ögonblickligen att det var ett tecken från Toby, -han som var så liten, det är väl passande att han skickar en liten fågel som visar att han mår bra? Jag såg den igen när jag var på toaletten, alldeles utanför fönstret i ett träd och sen igen utanför vårt sovrumsfönster och senare även uppe på tredje våningen hos Martha. För en sekund var smärtan och sorgen lite lättare.

Det kommer att ta ett tag innan jag kan titta tillbaka på tiden med Toby och inte gråta eller känna en oerhörd saknad. Men trots den smärta jag känner nu, så skulle jag aldrig aldrig vilja vara utan tiden med honom. Jag är oerhört glad att jag fick ge ett gott liv till en liten gammal hund som annars kanske blivit avlivad, ensam i sheltret. Jag kommer alltid att älska den lilla hunden med den stora personligheten som var Toby.

Spring fritt bland kullarna, Toby, känn hur lätt det är att andas! Tack för att jag fick vara din mamma. Jag kommer alltid älska dig, min vän.

Strange (franskt uttal)

Toby Monster
Det var då det konstigaste jag varit med om på ett tag. Tjejen som var på intervju här pratade med min chef och helt plötsligt bröts samtalet, eller lade hon på? Doktonr försökte ringa tillbaka men hon har inte ringt, och inte till mig heller. Superstrange! Jag fick sån himla bra kontakt med henne och så händer det här?? Jag som brukar känna av folk ganska bra fattar ingenting. Har något hänt eller var hon bara skum?? Så nu får de leta en ny tjej, och jag får leta nån annan som kan ta Ziggy och dessutom så är min sadel inte alls såld för jag fick ett mail av köparens man som sa att hon hada haft emergency surgery och inte kan gå igenom med köpet. Anyway, det var väl de dåliga nyheterna, annars är allt bra.
Eller ja, Toby måste vi ta det lugnt med nuförtiden för det verkar som om hans hjärta inte pallar med för mycket längre. Vi vet ju inte hur gammal han är och han har varit väldigt pigg men senaste tiden har han inte velat gå speciellt långt och de senaste tre dagarna har det verkat som han fått problem med hjärtat när han blir för exalterad eller går för långt. Min lilla gussegull, det blir inga fler promenader för honom - han följer med som sällskap i min eller A's famn när vi prommar men får inte gå själv. Sen så måste vi se till att han inte blir för upphetsad, idag busade Irving och Snuggles när de fick höra ordet "walk" och Toby som satt i min famn skällde och blev helt till sig och jag kände hur han blev helt mjuk i kroppen, han segnade liksom med i min famn. Han orkar inte med det, lilla gubben, inte hans hjärta ialla fall. Så det blir lugna dagar framöver för Toby Macaroni, vi vill ju behålla honom så länge vi kan. Vet ju inte riktigt hans ålder, kan vara 13 år, kan vara äldre, vi har ingen aning. De sa 10 år när vi adopterade honom men veterinären tror att han är minst 13 och vi fick honom sommaren 2009.

eBay och sånt

Hittade den här bilden på Toby från sommaren 2009 när jag skulle hem och lillisen lade sig i in väska och myste!

Träffade två svenska tjejer igår som ansökte om mitt jobb - min chef är ju glad i svenskar för vi är ju ärliga, jobbar hårt och är ansvarsfulla. Den ena var nog för ung men den andra tjejen, Carina, fick jag jättebra intryck av och det fick min chef också. Jag sa att han bör nog erbjuda henne jobbet snabbt så hon inte hittar nåt annat. Han ska ringa henne idag. Jag pratade med henne på telefon igår och vi fick jättebra kontakt, det fick vi redan när hon var här och tittade på lägenheten. Hon är dessutom intresserad av att ta Ziggy, katten. Jag vill ju så gärna ta med honom till Sverige, men problemet är att han är utekatt som kommer och går som han vill, vilket han inte kommer att kunna göra i Malmberget - det blir ett helt annorlunda liv för honom och jag är inte säker på att han blir lycklig. Så jag och A har bestämt att vi lämnar honom OM vi hittar ett bra hem till honom, vilket han skulle få med Carina - hon är världens djurvän precis som jag, och jag kände direkt att hon skulle ta hand om honom. Hon har två katter själv så han skulle få kompisar. Vet inte om han gillar det eller inte, men han har ju bott med katter förr. Han sköter ju sig själv, kommer och går som han vill, är väldigt självständig.
Fick sålt ett rumsbord igår så allt försvinner sakta men säkert.
Jag har blivit helt begeistrad i eBay, några år efter alla andra, och sitter och surfar och bjuder på olika saker som vi behöver innan resan. Imorse köpte jag en kennel för Snuggles för 27 dollar (fri frakt!) istället för att betala de 70 -100 dollar de annars kostar. Tobys kennel kommer med posten den här veckan!

Lördag kväll

Sista yard salen hade vi idag! Klev upp klockan fem i morse och gjorde oss i ordning och drog till Agoura Hills. Danielle kunde inte komma idag pga jobb men hennes kille Matt kom. Det började inte alls bra och jag tänkte att usch då, det här kommer inte alls att gå idag, men vi sålde faktiskt väldigt mycket och fick mest pengar idag utav alla dagar - inte för att det är mycket för vi säljer ju allt jättebilligt, men lite pengar blev det ju ialla fall. Resten gav vi till Goodwill så vi tog inte med nåt hem alls.
Ska iväg till A's kompis Brendons hus ikväll, hans flickvän fyller år. Ärligt talat vill jag bara stanna hemma och kolla teve men men...Jobbar några timmar imorgon men har annars inga planer, skulle behöva klippa mig men jag har svårt att komma till skott.
Well well...Har annars inte så mycket att förtälja, måste nog käka nåt innan vi drar, det lär inte finnas något att äta för min del hos Brendon.

Rabiestest

Fick kallsvettningar igår då A pratade med veterinären och de sa att det tar 30 dagar för rabies testen att komma tillbaka - innan har vi fått höra 2-3 veckor. A ringde till labbet i Kansas och fick lugnande besked, de senaste månaderna har det tagit ungefär två till tre veckor att få svaret på testet. Så det är bara att hoppas att allt går som det skall, vi åker ju som sagt den 12:e och är ute ganska sent men förhoppningsvis så hinner vi. Annars blir det till att A får stanna lite längre och så får vi fundera ut en lösning. Men jag sa till honom att hädanefter måste vi se till att göra saker i tid!
Träffade Ali och Malin för Veggie Grill, det är sannerligen nåt jag kommer att sakna i Sverige. Jag kommer att sakna mina vänner, vädret, all vegansk mat man kan finna överallt, daiya ost, So Delicious kokosnötsglass....
Idag lyser solen och det verkar vara riktigt varmt idag. Jag ska fortsätta röja lite i lyan och det är väl mina planer...

Sjunde mars

Har fått min sadel såld på eBay men tjejen har inte betalat ännu - köpet gick igenom sent igår kväll så hon betalar förhoppningsvis ikväll. Var och köpte låda plus "Shipping peanuts" på UHaul samt postade några dressage vojlockar som jag också sålt. Hade tänkt behålla lite hästgrejer men behöver pengarna samt har ingen lust att betala shipping. Måste lägga ut lite fler saker ikväll efter jobbet, inte många veckor kvar nu.
Annars så är det bra, Irene och Brad kom över och köpte cykel samt spegel och en hylla, Tina kom över och kollade på teven som hon ska köpa, men snällt nog så kan vi behålla den tills vi åker - perfekt!
Har precis käkat lunch (sallad med veggoburgare) och ska jobba alldeles strax. Köpte förresten Sverige biljetterna i natt, flyger till Luleå för det var mkt billigare så och sen får mina föräldrar komma och hämta oss...

Yard sale igen

Imorgon har vi då yard sale igen i Agoura Hills. Klockan sju börjar vi så det blir en tidig morgon! Hoppas vi får sålt en massa, måste ju bli av med allt!
Min sadel kommer att sälja på eBay, det är fortfarande två dar kvar men minimipriset är nått så det är ju bra. Hade velat ha mer för den, men jag tar det jag får. Sen så ska Irene och Brad köpa en cykel och en spegel och Tina ska kanske köpa vår teve. Sakta men säkert...
Hundarna ligger här bredvid mig och sover, A är ute och svirar, hans kompis har födelsedagsfest. Vi ska upp tigit i morron som sagt, måste kliva upp ungefär halv sex! Men det är ok.
Annars har det inte hänt så mycket, jag och A hade frukost med vår 85-årige granne imorse vars partner gick bort för ungefär två månader sen. Sen har jag jobbat och det är väl ungefär det som hänt idag.
Ska nu ta en dusch så jag slipper göra det så tidigt imorron och så ska jag koka te och kolla igenom det sista som vi bör ta med oss...