Jag har fått reda på att min man har en affär med den lokala optikern. Enligt mitt tycke är hon är inte ens vacker med sitt blonda hår och korpulenta kroppshydda. Men hon är några år yngre än jag och hon skrattar ofta. Det räcker för många män, tydligen också för min Harald.
Jag fick reda på det av en slump, det var inte som att jag misstänkte att något var på gång. Han sa att han skulle promenera till kiosken och köpa lotter och jag trodde honom.
Men jag hade glömt att köpa hundmat och Bertil var hungrig så jag begav mig ut för att köpa en burk Pedigree. Det är det enda han äter, inte ens mina köttbullar duger.
Jag körde iväg till affären som inte ligger mer än sju minuter från oss och köpte hundmaten. Jag stannade till för att handla en krämbulle – jag unnar mig en sådan då och då- och döm om min förvåning när jag såg Harald sitta vid ett av borden och diskutera intimt med optikern.
Jag såg ju genast att det var hon, jag har ju besökt hennes butik. Men fram till den här stunden visste jag inget om henne mer än att hon var optiker samt att hon pratade med sjungande finsk dialekt.
Jag fick snällt finna mig i att försöka lyssna från KappAhl precis runt hörnet eftersom jag inte ville att de skulle få syn på mig. Det är inte så lätt att gömma sig med en permobil, det vet du om du någon gång sett en. Man kan aldrig smälta in I mängden hur mycket man än försöker.
Naturligtvis kunde jag inte urskilja ett enda ord av deras samtal, men av deras kroppsspråk att döma förstod jag att det inte var ett vanligt fikabesök. Harald, den fåntratten, skrattade högt och verkade uppriktigt intresserad av allt hon sade. Dessutom smekte han henne på handen med jämna mellanrum, och jag erkänner att det kokade i mig när jag såg det. Mig tar han knappt i längre, och att bedriva ett samtal som handlar om annat än inköpslistan är totalt omöjligt.
Från den stunden blev jag som besatt av optikern. Jag tog reda på allt jag kunde om henne; var hon bodde, hennes arbetstider, hennes intressen och hennes favoritfärg. Jag fick reda på att hon var skild, att hon gick på bingo varje onsdag och att hon hade en katt. Jag ringde till och med henne vid ett par tillfällen endast för att höra hennes röst, men jag sade aldrig något.
Jag funderade mycket på hur de hade träffats. Jag plågades av syner hur deras blickar hade mötts över glasögonbågarna i affären, hur kärleken hade vuxit bland glasögonrecept och linsburkar. Samtidigt jobbade jag hårt med att uppträda normalt hemma, lagade Haralds favoriträtter som jag gjort i så många år, upprätthöll ett städat hus såväl som en städad fasad. Men när han satt vid öppna spisen och läste tidningen om kvällarna sneglade jag på honom i smyg, min otrogne man.
Och inom mig växte hatet.
För det första så kunde jag inte förstå hur någon kunde träffa en gift man som hade en sjuk hustru hemma, och för det andra kände jag mig åsidosatt efter allt jag gjort för Harald under årens lopp. Det är jag som lagat hålen i hans strumpor, det är jag som baddat hans panna då han varit sjuk. Jag har avstått från att skaffa barn eftersom Harald tyckte de var för smutsiga och jobbiga. Aldrig har jag klagat, för jag har alltid älskat min Harald. Och jag trodde att han älskade mig. Åtminstone gjorde han det tills hon dök upp, optikern med det blonda håret.
Men ikväll ska jag jaga trollpackan på flykten. Hon lämnar bingosalen strax efter åtta. Jag vet att hon kommer ensam, det gör hon alltid. Hon kommer att vinka farväl till sina kamrater och sedan kommer hon att svänga runt hörnet vid Svenssons livs. Och där kommer jag att vänta.
Jag har en krämbulle i min väska och permobilen är laddad. Jakten kan börja.
No comments:
Post a Comment