Vissa tider på dygnet är det ok, jag kan tom skratta och skämta. Andra tider brister jag i gråt när jag tänker på min lilla kille. Bara för några dagar sen när jag var inne på kontoret som gränsar till var lägenhet för att ringa ett Sverige samtal, gnydde min lille Toby för han kunde inte komma förbi allt skräp som är i mellanrummet och han ville komma till mig. Jag tänker på hur han brukade rulla över på rygg och ville bli klappad på magen när man skulle plocka upp honom från soffan eller sängen. Hur han och Snuggles inte tyckte om att Ashlee rörde vid mig om de låg nära mig. Hur han morrade åt alla andra utom mig.
Jag har inte kunnat ta bort hans små trappsteg än - en sak i taget. Jag tvättade hans bädd igår och satte tillbaka den på hans vanliga ställe.
Med tiden kommer allt att bli bättre. Jag försöker trösta mig med att Toby var älskad och mådde bra hos oss; jag visste att han älskade oss också. Jag frågade Ashlee häromdagen om han ville adoptera en till gammal hund, någon gång i framtiden när vi flyttat och är lite stabila. Han svarade" "Ja, det är klart, vill inte du?" och det gjorde mig glad. Trots smärtan, vill jag gärna ha en gammal hund igen, en hund vars sista år man kan förgylla och som man kan älska och skämma bort, säga: " Du är inte bortkastad, det är dig vi vill ha."
Ashlees föräldrar är här, det är skönt att ha lite annat att tänka på. Sorgen gör sig nog påmind ialla fall. Jag kör maratonlopp av Prison Break och tittar varje ledig stund. En tröst är också Snuggles och Irving, jag är så tacksam att kunna älska andra små djurbebisar och att vi hör ljudet av tassar och känner små blöta nosar i våra händer. De ligger här bredvid mig när jag skriver det här.
No comments:
Post a Comment