Saknad

En av de sista bilderna på oss; mitt i flyttkaoset, men oss - tillsammans.

Det gör ont att tänka på att vi snart inte kommer att nånsin se de ställen som jag associerar dig med. Vi kommer att flytta till ett annat land, det var meningen att du skulle följa med oss. Det gör ont att inse att jag snart inte kommer att kunna förknippa dig med ställen som vi brukade gå till tillsammans, eller att jag inte kommer att kunna förknippa dig med det som jag kommer att kalla "hem" om några veckor. Det gör ont att inse att vi inte behöver de små trappstegen som vi byggde till dig; upp till soffan, till sängen, mellan köket och sovrummet.
Jag ville visa dig Sverige, se dig upptäcka snö för första gången, se dig springa i det mjuka junigräset i Malmberget, som skulle bli ditt nya hem.
Det gör så ont att mista dig, mitt hjärta värker av sorg, av saknad, av kärlek...Jag ville att vår baby skulle få träffa dig, jag ville ha chansen att få behålla dig åtminstone ett år till, en månad, en timme...
Jag vet inte hur länge det kommer att ta tills jag kan titta på en bild av dig utan att känna sorg. Jag tittar på bilder och filmer av dig och saknar dig, tårarna kommer flera gånger om dagen och jag försöker göra annat så jag inte saknar dig så mycket, men det är svårt...
Lilla Snuggles saknar dig också, han förstår inte var du tagit vägen. Det finns ingen tröst i det hela, kanske en dag, men inte just nu. Just nu gör det bara så ont.