Hej då Toby

Min lilla bebis somnade in natten till den 17:e.
De senaste dagarna hade han haft svårigheter med sitt hjärta, han kollapsade när det blev för mycket stress på hjärtat. Första gången var bara några dagar innan han dog. Vi var och promenerade och han segnade ner och Ashlee fick ge honom mun-mot-mun. Vi tog honom till veterinären som sa att han hade ett "heart murmur". Men det här hände fler gånger innan vi tog honom in igen den 16:e, senast samma dag då han segnade ner utan att han ansträngt sig alls. Vi hade slutat ta honom på promenader, bar honom istället men han var fortfarande väldigt feisty och full av energi. Hos veterinären sa de att han hade ett förstorat hjärta och förmodligen så stort att det hindrade luft att komma i luftstrupen då han blev alltför upphetsad. Vi bokade besök hos en specialist den 17:e. Jag var helt förstörd för jag visste att det snart var dags, lille Tobys hjärta orkade inte mycket ansträngning. Men kanske kunde han få lite mer tid med hjälp av medicin.
På kvällen den 16:e märkte vi att han var tröttare än normalt, ännu sämre andning än annars. Han har alltid haft lite asthma och vi har alltid varit försiktiga med att inte ge för mycket motion, men nu var det värre än förr. Han hade dock mycket energi kvar, morrade åt de andra hundarna och ville leka med Snuggles, som vi med sorg i hjärtat fick stoppa honom från att göra pga att det gjorde honom för upphetsad.

Vi låg i sängen, han låg nedanför mitt ansikte medan jag klappade honom och pussade på honom och viskade hur mycket jag älskade honom. På natten, vid 3-tiden vaknade jag av att hans andning lät väldigt ansträngd. Jag klappade om honom för att lugna ner honom när han helt plötsligt lade sig ner och andningen slutade. Då var Ashlee också vaken och sa att jag skulle tända ljuset. Toby var döende, fick ingen luft och mun-mot-mun metoden hjälpte inte. Han somnade in, lämnade denna världen så plötsligt, men hemma med oss. Det gjorde så ont! Jag kunde inte fatta vad som hänt, jag kunde inte förstå att min lilla baby, min Toby monster hade lämnat oss så plötsligt. Det gör ont att skriva detta och jag sitter här med tårar i ögonen och skriver, men jag skriver det för att jag vill minnas min allra sista stund med honom. Jag vill inte glömma något och därför är det viktigt att jag skriver detta nu.

Det är nog ingen som förstår det band vi hade, från stunden då jag såg honom via email på dödslistan som jag far från diverse aktivister och som vi cirkulerar föra att försöka hjälpa dödsdömda hundar att hitta hem. Jag såg honom, en liten chihuahua på en liten hundsoffa, taget på South Los Angeles shelter. Jag bestämde att jag skulle hämta honom nästa dag, jag hade inte tänkte behålla honom själv utan hitta ett hem till honom. Jag visste bara att jag inte kunde låta honom dö.
Efter att jag fotat min vän Elle som är en hund rescuer, för ett projekt i skolan, åkte vi tillsammans ned till South L.A. Elle ville egentligen åka en annan dag för hon kände sig lat men jag sa att vi måste åka nu.
Väl på sheltret hämtade de honom, en liten, liten vovve omlindad i en handduk och vi tog med honom hem. Han hade "kennel cough" och eftersom vi hade flera hundar kunde jag inte ta honom hem pga risk för smitta, utan ringde min vän Maria som lovade att agera fosterhem. Maria och hennes rumskompis Siv tog så bra hand om honom medan han var där, kurerade honom och gav honom så mycket kärlek. Jag hade min häst uppstallad precis bredvid så jag besökte honom varje dag och han var alltid lika glad att se mig. Det var precis som han visste att jag var hans mamma även om han inte bodde med oss. Vid ett tillfälle blev hans hosta värre än vanligt och jag var riktigt orolig, men efter att vi fått mer medicin blev han bra igen. Jag frågade Siv om hon ville behålla honom, och tack och lov sa hon nej. Jag kan inte tänka mig hur mitt liv skulle varit utan honom!
Han var så nervös när jag tog honom i bilen för att ta honom hem, han trodde kanske att han var på väg tillbaka till sheltret, men jag lovade om och om igen att han var "safe" nu och han aldrig skulle behöva åka tillbaka dit, han hade ett hem nu som skulle vara för evigt.
Vi ljög åt vår landlord att det var Ashlees släktings hund som åkt in på ålderdomshem. Vi ville inte erkänna att vi skaffat en till hund, för vid det här läget fanns det redan fyra hundar plus Toby i våra två hushåll.
Till en början tittade Snuggles, vår andra chihuahua, på oss och undrade varför vi tagit dit honom. Toby älskade Snuggles av hela sitt hjärta och tittade alltid beundrande på honom, det var hans storebror, hans idol, hans vän. De blev vänner ganska snart och kunde bråka emellanåt, som syskon kan. Vi fick snabbt slita dem ifrån varandra när det hände. Men han kunde också skälla uppfordrande på Snuggles när han ville leka och Snuggles inte ville, det gjorde han senast dagen innan han dog. "Kom igen Snugs, lek med mig!"

Toby var så speciell, han hade sånt temperament och tog inte skit från någon. Ingen fick störa honom när han åt sitt ben. Man visste att han hade något i sin bädd då han vände ryggen till en. Men han var så snäll och så kärleksfull, så glad och tillgiven. Mitt hjärta svämmade över av kärlek till honom. En av anledningarna var att han var så liten, han vägde knappt fyra pund. Den andra var att vi inte visste hans bakgrund, om den varit dålig eller bra, men på något sätt hade han ju hamnat på sheltret som pensionär (personen som lämnade in honom sa att han var lösspringande - men vem vet? Det kan ju ha varit ägaren som bara sa så för att slippa betala för att lämna in honom.) De sa att han var tio år då vi plockade upp honom, men han var nog äldre. Veterinären trodde han var kring 14-15 när han dog, och det låter mer likt sanningen.

Hur som helst ville jag kompensera för det liv han haft innan, jag ville visa honom all den kärlek han kanske inte fått tidigare. I början hukade han alltid ner när man tog upp honom, något han slutade med efter en ganska lång tid. Han älskade sina "treats" och han blev alltid så exalterad då han visste att man skulle på promenad. Han skulle alltid gå en viss runda, alldeles nära en speciell garagedörr, alltid nära en viss mur. Jag fick bära honom hem när vi skulle vända för han vägrade vända, ville alltid fortsätta. De sista veckorna i hans liv orkade han inte lika mycket utan backade alltid upp till mig och ville att jag skulle bära honom hem, vilket jag gladeligen gjorde.

Hans sista dag i livet blev han upphetsad då vi skulle på promenad (han i famnen naturligtvis) fast han satt i min famn, men alla hundar skällde och sprang omkring och han skällde också och var så glad. Men han segnade ner och jag fick blåsa luft i hans mun och lugna ned hans hjärta. Det var så ledsamt att se att han hade så mycket liv i sig, ville så gärna leva, men hans hjärta orkade inte.

Jag vet att vi gav honom ett underbart liv, det sista året och nio månader i hans liv - det var så länge vi hade honom. Men han gav oss så mycket tillbaka, han var så underbar, så tacksam, så älskande och förlåtandes. Jag förväntar mig att se honom när jag kommer in från garaget där han alltid stod och väntade när jag tvättade. När jag jobbade följde han mig var jag än gick, även på toaletten. Han var för liten för att kunna hoppa upp på soffan själv, så han brukade skälla uppfordrande om jag inte plockade upp honom snabbt nog, likaså om jag inte bar honom uppför trapporna utan lämnade honom där om jag hade saker i händerna. Han var så speciellt, min Toby Macaroni, min Toby monster, min bebis och lilla bästa vän. Jag kommer att sakna honom i all oändlighet, hans små tassar, hans lilla leende, hela hans gosiga lilla kropp. Det gör så ont att säga farväl, men jag är glad över att han inte behövde lida och han var älskad, så älskad, när han lämnade oss för Rainbow Bridge.

Igår var det en kolibri som flög fram och tillbaka i trädgården, dök upp och ner i luften framför mig, Snuggles och Irving när jag tog dem ut dit för att uträtta sina behov. Jag kände ögonblickligen att det var ett tecken från Toby, -han som var så liten, det är väl passande att han skickar en liten fågel som visar att han mår bra? Jag såg den igen när jag var på toaletten, alldeles utanför fönstret i ett träd och sen igen utanför vårt sovrumsfönster och senare även uppe på tredje våningen hos Martha. För en sekund var smärtan och sorgen lite lättare.

Det kommer att ta ett tag innan jag kan titta tillbaka på tiden med Toby och inte gråta eller känna en oerhörd saknad. Men trots den smärta jag känner nu, så skulle jag aldrig aldrig vilja vara utan tiden med honom. Jag är oerhört glad att jag fick ge ett gott liv till en liten gammal hund som annars kanske blivit avlivad, ensam i sheltret. Jag kommer alltid att älska den lilla hunden med den stora personligheten som var Toby.

Spring fritt bland kullarna, Toby, känn hur lätt det är att andas! Tack för att jag fick vara din mamma. Jag kommer alltid älska dig, min vän.