Åkte med mamma och pigan till marknaden, handlade en mössa till mig själv och godis. Sen hörde jag hur mamma sa till pigan: "Mormor och pigan var till marknaden." Då säger jag: "Jamen jag då, jag var ju också med, räknas inte jag?". Då svarar min kära mor: "Ja, nja." Så ser det ut nuförtiden.
När vi kom tillbaka efter USA och de mötte oss vid flygplatsen, knuffade de undan mig för att komma fram till pigan, tårögda kramade de om henne och sa hur mycket de hade saknat henne. Efter tio minuter harklade jag mig och sade "Hej, jag är också här" och då tittade de förvånat på mig och sa "Jaha, hej" och fortsatte gulla med A.
Jorå.
Jag vacklar mellan en känsla att det är ok att vara här och att livet är annorlunda nu, och en känsla att jag måste iväg, jag står inte ut. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra. Men å andra sidan så har jag lagt mitt liv i ödets händer; får jag en lägenhet här så blir jag kvar ett tag, får jag ingen förtur så måste jag flytta, kan inte bo med mina föräldrar längre. Missförstå mig rätt, jag älskar dem och uppskattar all hjälp, men jag har bott här länge nog och vill ha mitt eget liv.
Jobbar 12-17 idag, ska förhoppningsvis hinna ut med pigan i pulka innan, men det snöar nu och jag vill att det blir lite uppehåll innan jag tar ut henne, ialla fall nu när hon precis varit lite förkyld.
Min kusin, min älskade kusin som är som en syster, kommer upp till Kiruna till påsken så vi bestämde att ses, spenderar en natt där uppe så vi hinner prata och umgås. Roligt!
No comments:
Post a Comment