Foten i klaveret

Idag nar jag korde på motorvagen så tyckte jag mig se en fot i en buske. Det visade sig vara en plastpåse, lite laskigt orangefargad, men det har fick mig att tanka på vad som skulle handa om man stack in en fejkfot - ja en låtsasfot alltså, i ett buskage vid vagen. Genast såg jag framfor mig hur en lilahårig tant med stort, burrigt hår skulle skrika av fasa och trycka på bromsen så bilen bakom korde in i baken på henne, eller hur hon fick en hjartattack så peruken foll av. Den har tankegången forde mig vidare till funderingen om man, ponera man skulle bestamma sig for den har fejkfoten, skulle behova ha på sig plasthandskar nar man lade dit foten i busken nattetid,så polisen inte kom och tog en, och om de skulle gå vidare med det har i media. En allvarlig nyhetskvinna med alldeles for mycket smink och alldeles for vita tander skulle bekymrat rapportera om hur någon gjort en terrorattack på Amerika med en fot, och sen funderade jag på hur man skulle få tag på den har foten; skulle det vara från en docka, skulle man bestalla en från ett sjukhus eller vad... Jag funderade verkligen innerligt pa det har med foten och vad som kunde handa, jag fick mig verkligen en riktig funderare. Man kan saga att det bekymrade mig en hel del.
Ja, sen så kom jag på den dar gången nar jag och grannen som var min basta van smetade blåbar runt munnen och lade oss invid en vag och låtsades att vi var doda. Bleka låg vi dar; hander och fotter spretandes så gott vi kunde åt alla håll och kanter och munnen halvoppen med stirrandes blick. Men hur dramatiska vi an var så låg vi inte alltfor nara vagen UTIFALL att nån skulle stanna for att se hur det var med oss.
Och allt detta for att jag trodde mig se en fot i en buske!